Boken börjar med lite fakta om Överkalix. Så man förstår vilken blomning där var fram till 1960-talet då avfolkningen påbörjades.
Vad är det han vill säga med den här boken? Vem är den till för?
De personliga uttalanden som ger röster åt Norrbotten och Överkalix kommer från intervjuer med personer som härstammar därifrån. Man hör tydligt deras röster, för i det skrivna ordet så har transkriptionen varit utmärkt. Det är det där lite avhuggna, tvekande samtidigt detaljerade uttalandena som direkt avslöjar personernas härkomst. Även den där underliggande jantelagsandan, samtidigt en viss hävd. Även om de vill berömma de som gjorde något och vågade göra annorlunda samtidigt vill de trycka ner försöka förminska på grund av att de själva aldrig vågat. ”Kvar blev de utan ambitioner” (som en av rösterna säger). Men, detta är farligt att säga för det betyder att de klankar ner på sig själva.
”Jag menar de som haft några ambitioner här i världen de har ju flyttat”
Texterna varvas med tillbakablickar från Svallfors egna familjehistorier. Han beskriver den sakta klassresan genom generationer och hur bandet sakta sträcks för att slutligen gå av. Resan är fullbordad. Tills en dag då han vill hitta tillbaka till de där rötterna från det enorma släktträdet som stått där sedan 1600-talet, och där alla kommer bara några mil runtomkring Överkalix. Svallfors skämtar om att han är produkten av århundraden av inavel. Där han tidigare inte känt någon beröringspunkt till alla dessa okända människor, men nu har dessa århundraden blivit av oerhörd vikt.
För att komma vidare i livet, bli en utforskare av sin egen väg och identitet så måste man bryta med det gamla. Det går inte att vara kvar i rollen som ”Svalgårdsl Ivars son”. Att bo i en byggd där far och morföräldrars föräldrars namn fortfarande är kända och människor tror att de känner en bara för att de kan rabbla namnen och gårdarna och om möjligt en händelse som tillhör någon av dessa framlidna personer, detta gör det omöjligt att bli sin egen person. För att bli fri så krävs det ett rejält avstamp och en lång resa. Som Svallfors skriver så kan man vara flakhoppare eller bergsklättrare. Bergsklättraren vill högre upp på grund av vetgirighet och önskan om utveckling och inte på grund av översitteri.
När man har nått dit man vill, kan man glimta tillbaka. Av jord är du kommen och till jord skall du åter varda. Var lägger man inte den jorden bäst? Kanske under det gamla familjeträdet. I Svallfors fall, retur Överkalix.
Den här boken är till för att bland annat beskriva bygdens röster, både de som kom därifrån och for iväg men också de som blev kvar. Det finns inget att den ena är eller blev lyckligare än den andre. Den framhåller perspektiv och att alla har fria val. Man väljer själv om man vill simma med strömmen eller mot. Om man vill hoppa från isflak till isflak (som oftast flyter med strömmen) eller om man vill vandra uppåt se vad som döljer sig bakom nästa krök och slutligen skåda utsikten som i klart väder möjliggör en vidsynt vy. Det är även detta boken vill ta upp, hur beskriver du ditt liv? Din väg? Din drivkraft? Vart har livet tagit dig? Är det inte så att man vill berätta, delge de sina vad det blivit av en? Vad som tog en dit? Vilken kraft och vilja det krävdes. Hårt arbete, av ett annat slag än hårt arbete i skogen.
Boken passar sig utmärkt som mötesplats för dem som blev kvar och de som gav sig av. Här kan man mötas och alla kan förstå varandra. Språket har gjort det möjligt, lokalkännedomen och det där gamla trädet med anor från 1600-talet.
Visst kan man kalla detta en bok om en klassresa. Dels en persons, en familjs, en släkts, ett samhälles och en regions resa. Detta är ju också ett vittnesbörd om hur samhället har förändrats i Norrbotten. Detta gäller inte bara bygden och avfolkningen utan även hur attityder och förhållningssätt slipats av. Sätter man sig på Grand Hotell i Överkalix så är det inte många som talar svenska där, idag är Norrbotten något exotiskt som man besöker några dagar men inte en plats man låter sina barn växa upp på. Norrbotten har likt författaren gjort sin egen resa. Med norrskensskådning, sova på renskinn i ishotell, laga renskav med äkta samer dessutom vem kunde väl ana att Kalixlöjrom skulle inta gastronomins världssalonger?
Det är även en bok om tillhörighet, var man hör hemma och när man känner sig hemma. Vad man vill lämna kvar och skicka vidare till nästa generation. Att veta vem man är oavsett vilka ens föräldrar och farföräldrar är. Att hitta sin egen väg och vara stolt över den. Då kan man skicka rotskott till sina barn.