Med Örnen mot polen, hette boken Uusma snodde/”långtidslånade” på en fest för över 30 år sedan. Den boken blev hennes förbannelse eller öde. Eller var det någon som kallade på henne för att återuppväcka liv i en förlorad expedition? Hennes forskande har lett till två böcker. Vitön är hennes andra bok och en fortsättning på sökandet om vad som skedde på Vitön oktober 1897. Vitön är en snygg illustrerad bok om hur en misslyckad polarexpedition leder vidare till fortsatta expeditioner i letandet efter sanningen om vad som egentligen hände med Andrées expedition på Vitön i oktober 1897. Med hjälp av dagens nya tekniker görs ihärdiga undersökningar i hopp om att finna mänskligt DNA från fragment som finns på rester av expeditionens deltagares kläder. Med den teknik som finns idag kan man göra analyser ner till molekylnivå för att få fram vad ett papper innehåller. Uusman tar med Andrées sista dagbok till Riksantikvarieämbetet på Gotland för att försöka få fram text från dagboken som är övertäckt av mögel och vars sidor blivit som en enda pappersmassa. Efter en veckas analyserande så kan man slutligen finna att olika fragment av texten har framträtt i olika sorters ljus, den sammantagande bilden ger resultat.
Uusma satsar allt för att ta reda på sanningen och att försöka hitta ny information. Hon vill tillbaka till Vitön för att försöka hitta kvarglömda ben, för när hon läst protokollen från 1930 så visade det sig att ca 200 ben av de tre expeditionsmedlemmarna saknades. Uusman vill verkligen nå en klarhet. Hon satsar allt för att få ihop en expedition. Hon har gjort sitt yttersta för att kunna återvända en sista gång för att försöka få tag på några ben av de för 130 år sedan avlidna expeditionsmedlemmarna. Hon är nära, skelettsökningshundarna är med. De främsta forskarna finns ombord på hennes båt. De ligger utanför Vitön och väntar, de är beredda att gå iland bara isbjörnen flyttar sig. Men, det visar sig att isbjörnen är inte ensam de är flera och de har bestämt sig för att stanna eftersom det flutit iland ett valkadaver som är en stor matreserv för dem. Enligt lag kan de inte heller skjuta skrämselskott för att få en kort tidsrespit, till råga på allt börjar väderförhållandena att försvåras och tiden för expeditionen tickar iväg. De måste tillbaka till Svalbard, väderförhållandena är för riskabla nu. 800 meter bort låg Andrées läger, sakta försvinner det ur synfältet.
Tillbaka i Sverige träffar Uusma den person hon snodde/lånade boken av 30 år tidigare, hon placerar åter boken i hans bokhylla. Kanske att förbannelsen bryts och besattheten av Andrées expedition avtar. Men, när hon går därifrån så hör hon det speciella knarret av snö. Hon är fast på Vitön precis som de andra fastnade där en gång 1897 hon blir aldrig fri.
Vackert illustrerad. Tillförde några nya detaljer som inte var kända sedan tidigare. För dem liksom jag själv som tillhör den skara som tycker om polarexpeditioner så är det alltid intressant att läsa om nya infallsvinklar och klarheter. Frågan är, hur länge Vitön kommer att finnas kvar? De eventuella spår och benrester från Andrée expeditionens deltagare kanske kommer att spolas iväg i samband med att glaciärerna smälter och rinner ut i Ishavet, då lär vi aldrig mer kunna få fram något mer material att analysera. Kanske är det här Andrées expedition får sitt slut?
