Det var en gång en man som inte var lycklig. Han hade en kvinna som han inte tyckte om och ett arbete som han avskydde. Det var en man som plågades av ett fegt och händelselöst liv och som saknade vänner. Så inleder Duras sin bok. Kan detta verkligen vara något av intresse att läsa? Vad finns att skriva om denna trista tillsynes likgiltiga och initiativlösa man?  Mannen och Jacqueline, kvinnan han inte älskar, åker på semester till Italien. De får lift med en man i en lastbil ner till Florens. Jacqueline får sitta på flaket tillsammans med några arbetare, medan har tar plats bredvid chauffören som han börjar samtala med och öppnar upp sig för och berättar om sitt trista jobb på folkbokföringen. Mannen föreslår att de ska åka och besöka Rocca. Han berättar om värdshuset, om floden, om bergen, om undervattensfiske om kvällar med dans och om frukter allt detta ljuvliga i området runt Rocca.  Mannen triggar igång något hos honom med sina påståenden och sina frågor. Små mål är nödvändiga, att bara vara nöjd räcker inte. Ibland krävs det lite mer, eller hur? Det var hett i Florens. Jaqueline ville se allt. Men, han själv orkade inte gå runt i hettan utan satt på ett café om dagarna.  Tills han en kväll beslutar sig för att resa till Rocca. Chauffören hade berättat om en kvinna  som hade en stor yacht som hon åkte runt på haven med och letade efter en man hon en gång känt. Denna kvinna brukade besöka värdshuset i Rocca. Svetten klibbade fast skjortan på mannens rygg, han måste bort bort från Florens. Han måste få luft, andas bada i det kyliga vattnet i floden i Rocca. 

Duras berättelse är som ett okänt gammalt musikstycke, spelat av en piano virtuos som därmed helt plötsligt ger det nytt liv och mening.