Ester Nilsson, essäist och poet får förfrågan om att hålla ett föredrag om den kända konstnären Hugo Rask och givetvis tackar hon ja. Deras första möte blir på föredragsdagen då han är där, hon ser honom flytta en rock från en stol och redan där fylls hon av en stark känsla eftersom hans fingrars rörelse vid rocken är ”det mest sensuella” hon någonsin sett. Redan där har Ester satt i sinne att hon vill vara nära Hugo, hon vill dela sin tillvaro med honom. Men vill han det? Ester Nilsson är sambo med Per, de har ett stabilt förhållande. Men, Hugo Rask finns där i hennes huvud hela tiden. Ester börjar dra sig undan Per både fysiskt och själsligt, hon kommer hem precis när det är nödvändigt inte en minut förtidigt. De ligger i varsin del av sängen, Per förtvivlad oförstående och Ester med tankarna på Hugo och mobilen väntande i nattygsbordet på att han ska skicka henne ett meddelande. Till slut går det inte längre, förhållandet med Per tar slut och Ester får flytta hem till sin mamma omgående i väntan på att hon slutligen får en liten etta. Hon får ett nytt uppdrag att göra en artikel om Hugo Rask. De träffas för intervjun och därefter fler gånger på tillställningar, gör restaurangbesök med djupa samtal som förlängs vidare inne i hans ateljé. Ester vill mer, det strålar tydligt ut från henne det kan alla se. Hugo Rask är inte lika intresserad. Han försöker värja sig, men Ester är envis och har satt i sinne att hon vill vara där Hugo är. I sitt huvud har hon en sinnebild om hur hon har det tillsammans med Hugo. En kväll bjuder Ester på mat i sin etta. Det är en krämig kycklingrätt och till efterrätt blir det italiensk glass i soffan. Hugo som annars inte ses röka, går upp och röker vid fönstret som står på glänt. Det blir totalt fem cigaretter. Ester följer honom tätt i hälarna och gör sällskap där vid fönstret. Kanske är hon rädd att han ska passa på att smita? Ester får honom till sin bädd, därefter möts deras kroppar. Det känns nästan som en katt som har fångat sin mus i ett hörn.

Karaktären Ester framhålls som en logisk, intellektuell och skarp person som dessutom springer ett marathon på 3:45:27. Att hon är eller VILL vara intellektuell går inte att ta miste på genom de böcker hon läser av Camus, Myrdal och Majakovskij för att ta några exempel. Hur kan då denna personlighet ha ett så motsägande beteende? När inte Hugo svarar på SMS, mail och telefonsamtal förstår hon då inte att han inte vill? När hon smyger runt i hans kvarter på kvällarna och hoppas att hon ska stöta på honom är hon fylld av trånad. Detta beteende gör hennes karaktär både till en sorglig men samtidigt beräknande och otäck figur. Ester gör precis vad som helst för att Hugo ska se henne. Hon vill verkligen vara någon. Kan det vara så att någonstans djup inne i Ester så tror hon att hon blir till genom att vistas och andas samma luft som Hugo? Hugo skruvar på sig, försöker undkomma att fastna i spindelnätet han försöker till och med att jaga bort henne genom att ta upp den stora åldersskillnaden dem emellan. Han är avmätt, visar tydligt sitt ointresse. Säger fraser av slentrian som Ester tolkar som möjliga inviter. Bokens titel en roman om kärlek skulle med fördel kunna bytas till en roman om besatthet. 

Jag har läst Lena Anderssons böcker i ordningen nyast först och sedan gått tillbaka i tiden. Det finns en viss utveckling både i sättet att skriva och substansen som sådan, även om den är hårfin. Alla böckerna har dock samma tydliga Anderssons karaktär. Om detta finns mycket att diskutera. Ju mer man läser, desto tydligare blir böckernas likhet och stil. Börjar kännas som delar ur en dagbok. En persons strävan till berömmelse, intellektuellt erkännande och drömmen om att nå toppen. Till en början tyckte jag det fanns en charm med att försöka upprätthålla det svenska språket och vokabulären. Men, när det börjar kännas som om författaren tryckt in så många komplicerade ord som möjligt och vridit på meningarna för att få dem att framstå så djupsinniga och genomtänkta som möjligt börjar det tappa sin funktion och nästan bli irriterande till slut. Det är ju inte det som gör en text intressant, tänkvärd eller värd sin intellektuella plats. Istället kan det tolkas som ett skri från djupet, ett skri av någon som vill upp upp mot toppen. Hade jag nöjt mig med att läsa den sista boken, Män och Kvinnor, så hade jag nog hållit Andersson högt, men nu har hon tappat mig. Det måste till något nytt, något mer uttänkt om jag ska nappa igen.