Det var mitt liv som var texten, så börjar boken om Sylvia Plaths sista år i livet. Amerikanskan som älskade frihet, frihet att bestämma vad hon ville, frihet att skriva vad hon ville, frihet att så och skörda vad hon ville, frihet att bestämma när allt skulle ha ett slut. Hon träffade sin litterära själsfrände i Ted Hughes, tillsammans flyttade de till ett hus granne med kyrkogården i Devon. De var tre skulle snart bli fyra. Ted dyrkar sin fru, älskar sin dotter, ser fram emot det nya barnet, tycker om att ta hand om sin trädgård, plantorna blommorna och äppelträden. Han finns där hela tiden, bistår med allt. Han tar sin tillflykt ut till sjön och fiskar ibland, sedan kommer han in och skriver.
Vad är det som händer i relationen? Paret blir bjudna på middag till sina grannar och där finns den utmanande äldre tonårsdottern Nicola som ska få råd gällande sin poesi av självaste Ted Hughes. Där och då känner Sylvia hur svårt det blir att andas…hon får ingen luft… Nu är hon bara Sylvia, modern, inte den stora författarinnan, inte frihetsgudinnan utan bara Sylvia modern. Man riktigt känner hur hon börjar bygga upp en stark ovilja mot denna tonårsflicka. Hemma igen i huset på kvällen så faller Ted på knä framför Sylvias gravida tjocka mage.Han hyllar Sylvia, han skulle kunna bygga den största och högsta piedestal till henne. Han finns där hela tiden. Vad är det som gnager i Sylvia? Det kommer ett brev från förläggaren, där det står att hon förväntat sig ett fullständigt material och inte en skrivprocess detta upprör Sylvia som hade räknat med publicering av det hon skickat in. Återigen finns Ted där, lugnar och stöttar. Här kan man tydligt börja känna att något starkt lavinartat har börjat rulla inom Sylvia, något som inte kommer att gå att stoppa.
Det finns en skugga som vandrar med dem hela tiden, skuggan går där tätt tätt vid deras sida. Ibland blir han omnämnd i ord, döden.
Modersgestaltningen tecknas tydligt och väl vi får till och med vara med om födelseprocessen då Sylvia föder sin son Nicholas. Vidare gestaltas både hur Sylvia själv är som mor till sina barn och hennes egen relation till sin moder samt hur man som mor uppfattar att omvärlden ser på moderskapet och dess obligationer. Relationen mellan Sylvia och hennes mor är inte helt friktionsfri. Dock ser man som utomstående att moderns intentioner är äkta och bygger på en sann kärlek till sitt barn, men att kommunikationen inte alltid förs på samma våglängd. Varför haltar den? Har det något att göra med att Sylvias far gick bort när hon var åtta år gammal? Att det finns sår som inte läkt, sår som blöder. Det blir för smärtsamt att komma sin mor för nära, som om det fanns en gömd pandoras ask där någonstans.
I Eufori nämns Karin Boyes bok Kallocain, på ett sätt finns likheterna där med Eufori fiktionen, dystopin som väver sitt nät runt karaktärerna och slutligen insikten om att det inte finns en återvändo från det svarta hålet.
Ju längre in i boken man kommer, desto djupare in i Sylvia Plaths hjärna och tankar når vi. Är hon frisk eller är hon sjuk? Är det en kvinna som drabbats av postpartum psykos? Hennes kraftiga humörsvängningar och tendenser till vanföreställningar kan tolkas som detta. Eller, är det de andras agerande som gör att Sylvia blir svartsjuk, svårare att ha att göra med? Blev de alla försatta i den här situationen? Hade de inga val gällande sina liv? De frihetssträvande varelserna. De enda de letade efter var frihet, möjligheten att kunna andas frisk luft.
Att bli sviken, lämnad, bli kvar ensam och inte ha någon där som förstår en det kan driva en människa till fördärv ja, ända in i döden. Boken handlar om allt detta att födas, leva och dö. Att längta, önskan om att vara den enda för någon annan, önskan om frihet samtidigt som önskan om samvaro och innerlighet känns som själva kärnan. När blir vi sanna oss själva och till andra? Trots att boken ska vara en fiktiv berättelse om Sylvia Plath så finns där allt för många likheter med det liv hon hade för att man ska kunna göra en frikoppling. Däremot så tänkte jag mig författaren Cullhed som en resenär i Plaths spår och tankar. Cullhed har åter gett liv i Plaths persona genom att klä sig i Sylvias kläder med kött och blod och därmed ge näring till Plaths gestalt. Hon klev in i Plath och spelade rollen så bra så det var som om de blev ett och samma. Fantastiskt att Cullhed kan gestalta Plath så levde och närvarande trots att de två levt i helt olika tider och vars vägar aldrig mötts i verkligheten, men kanske har deras litterära själar haft ett ord med varandra.
Boken sprängs av känslor, drama, passion, åtrå, hat, glädje, fruktan, längtan och tankar kring varat och existensen. Språket är vackert och uttrycksfullt och mycket varierat ena stunden en skir spets för att i andra stund bli ett stormande hav med avklädda kroppar som slungas mot varandra. Det är ingen slätstruken lättsmält roman Eufori, nej den klamrar sig kvar runt ens medvetande, träder in i ens hjärnas alla små vindlingar från den här historien kommer man inte så lätt undan. Den väcker de existentiella frågorna till liv och sätter intellektet på prov. Jag kan lova att om man läser den igen, så får man fram nya nyanser, tankar och känslor. Slutet då? Det kanske inte blev så illa som man befarat? Sylvia Plath kanske lever mer innerligt nu än hon någonsin gjort tack vare Elin Cullhed.
