De flesta har kanske en särskild plats, ett rum eller en möbel fåtölj eller soffa eller kanske som Marianne Mörck en säng (hennes råkar visst heta Bismark hörde jag henne säga i ett radioprogram) där man helst sitter och läser. I denna bokfåtölj händer det att det både blir böcker lästa, tankar som dyker upp och måste ventileras eller att någon gäst på besök blir erbjuden en plats i bokfåtöljen. Just den här bokfåtöljen är förknippad med ett minne. Dels är den ett rent fysiskt arv efter min far som köpte den som sin första egna möbel, sedan är den även ett barndomsminne för i denna fåtölj som är rätt stor och otymplig hade jag mitt första hem eller kanske rättare sagt mitt första litterära och kreativa hem. Jag kallade det för skeppet. Lastade på mina dockor två stycken och mina två nallebjörnar samt alla pennor och papper som jag hade. Väl ute till havs med kikare runt halsen och en filt till segel skulle historier till dockor och nallar bli till. Det är här jag helst sitter när jag ska koncentrera mig och läsa mina böcker. Den har verkligen blivit mitt egna kulturcentra. Den är dessutom lagom hård för att man ska hålla sig vaken, och lagom mjuk för att man ska sitta skönt. Men, det bästa av allt är att det går att krypa upp i den och sitta riktigt bekvämt med benen i skräddarställning. Det är då som jag läser allra bäst. Om det är en möbel jag ska ha med mig genom livet så är det just denna min ”bokfåtölj”.