Tänk om det skulle leda till att vi mådde bättre, blev lugnare och rikare. Då tänker jag inte bara på monetär rikedom, utan rikedom bestående av tid, gemenskap och kreativitet. I långa loppet så skulle det kanske bidra till minskad sjukdom, bättre miljö och ökad överlevnad både för oss människor men framför allt för vattnet, skogarna och jorden som helhet. Som en direkt följdfråga kommer då, har vi blivit mindre kreativa i och med att vi fick det bättre ställt? Mitt första spontana svar är ja, men med lite eftertanke så blir det nej och efter ytterligare eftertanke nja både och faktiskt. Allt beror på tidsperspektivet. För att inte fastna här för länge, så kan jag ur ett perspektiv i alla fall säga att om man får tillgång till allt så hämmar det fantasin. Man blir serverad allt på ett fat, bara att ta för sig och man ser allt det spännande vackra och nya som finns, vilken lockelse. Därmed dödar man den egna fantasin som är första nyckeln till kreativitet. Fantasin är just en tanke om något man inte har och en vidare tanke om hur det skulle vara och kännas om man hade just detta som icke finns. Att låta hjärnan starta processen till skapande. Se om det är möjligt att åstadkomma något nytt som leder oss framåt. Då kommer min nästa tanke, om vi vet idag vad som finns runt omkring oss och inte strävar efter att bara förnya oss utan istället känna oss nöjda med det vi har, skulle vi då kunna lägga vår längtan och fantasi åt att försöka åstadkomma något nytt? Försöka se nya dimensioner? Kanske försöka med att se på oss själva utifrån, vad är vi egentligen för varelser och vad är det vi håller på med? Hur kan vi strida mot varandra och tro att vi gör något bra när vi har ihjäl våra medmänniskor? Vilka är vi att ha rätt att bestämma vem som ska leva eller dö? Då kommer frågan upp igen, kan vi avstå? Avstå makt, girighet, ondska och krig? Visst, det låter naivt att tro att vi skulle kunna avstå eftersom människan så länge den existerat utövat styrkemätning på olika sätt, men tänk om? Tänk om vi kunde avstå önskan om makt och minska vår girighet och försöka se på oss som att vi alla är människor med lika värde och önskan om att få känna kärlek och glädje. Kanske om än det låter som en utopi av fantasi, att om vi avstod begäret så skulle vi kunna rädda mänskligheten och den jord vi lever på. Min julönskan och min fantasi är hur vi alla tog ett steg tillbaka, valde att avstå och istället valde att se på oss själva från ett utifrånperspektiv och rannsaka vad som egentligen är viktigt i det här livet som vi förmodligen bara lever en gång.