Carl Stjärne var under många år den högste politiske ledaren i landet Thule. En kväll när han tillsammans med hustrun Astrid var påväg hem efter att ha sett filmen Gökboet på bio, blir han bragt om livet med ett välplacerat revolverskott. Trettio år senare får journalisten Roger Lilja i uppdrag att skriva en artikel om dådet. Han träffar på en man som säger sig veta en massa fakta om dådet. Spänningen stiger, var det verkligen såhär det gick till? Varför kan Astrid inte berätta det hon vet? Hur kom det sig att polischef Rolf Utterström en vecka innan mordet var på platsen för det kommande dådet? Spänningen ör hög rakt igenom. Språket är målande och med synnerligen väl valda ord av Andersson. De som inte läste sina glosor i skolan får ta fram sitt lexikon och göra läxan nu. Porträtteringen av de olika rollfigurerna är tydlig och precis. Andersson har sin egna stil. Alltid en tydlig genomgång av den manliga klädseln, i denna bok är det bl a ambassadör Holger Wendells klädsel som beskrivs detaljerat. För att inte tala om Anderssons sinne för språket, med henne kan vi i alla fall räkna med att det finns någon som vill hålla en kultiverad ton och viljan om upprätthållandet av språkförståelsen. Bara titeln på boken är slående Koryféerna. För det är dem boken handlar om. 

Sen finns Nils Nina där, han som ger Roger Lilja allt stoff om de egentliga bakomliggande konspiratoriska förhållandena. Nina en kortväxt man med pliriga ögon, bördig från Norrland troligtvis av samisk börd och vän till någon som kände till allt i detalj och som förtrogen gett Nina informationen. Roger är initialt skeptisk, men ändrar sig för att slutligen när artikeln kommer ut ha ändrat sig igen.

Vad händer om man avslöjar en så stor konspiration? Kan den som gör det leva vidare? Kan ett lands regering och ledares förtroende någonsin upprätthållas om det skulle föreligga så som konspirationsteorin menade på? Har landet Thule själv sett till att rasera sin demokratiska grund och stabilitet, har jantelagen drivit individerna så hårt så att rättvisa, solidaritet och rättframhet måste tystas?

Jag tycker om Anderssons stil, rak utan omstöpningar, intressant och hon kan konsten att hela tiden hålla sig på eggen när hon skriver. Klarsynt och målmedveten låter hon läsaren ta sig fram jordens gångar samtidigt som hon kittlar läsaren att tänka till.

Fler författare av idag borde lära av Andersson. Hon gör läsningen till ett stort nöje, både genom historien hon berättar, den underliggande meningen och den samhällsdebatt som förs. För att åter igen tala om det språk hon använder, bildande och vältaligt med en kirurgs precision och målmedvetenhet. För målmedveten är Andersson, hon vill något med sina böcker, var mening och med vart ord hon skriver. Till och med med den detaljerade beskrivning om klädseln finns ett mål. För i kläderna görs mannen, karaktären framträder och till och med viljan och tanken hos den beskrivande personen kommer fram i upplägget av klädseln. Med detta menas inte samma sak som att man bedömer folk efter utseende. Varje plagg beskrivs gälland nyans, tyg och kvalité. Snygg omskrivning där klädedräkten blir en metafor med personlighetsdrag och karaktär.

Har jag då inget som skaver gällande Anderssons texter? Nä, faktiskt inte. När man som hon gjort läxan väl, så finns det inget som stör. Däremot, blir man bara mer intresserad av att hon ska fortsätta skriva så tangentbordet blöder. Hennes alster ger mersmak.