Det här är en människas liv, nej inte en människas utan alla människors liv. Små inblickar från tidevarv långt tillbaka samt från här och nu. Hur lever vi våra liv? Lever vi överhuvudtaget ett reflekterande liv? Vad innebär det att leva? Är det den för oss nu så etablerade strävan att få mer, mer saker, mer pengar, mer kunskap, mer luft under vingarna och då menar jag inte luft att andas utan tillryggalagda flyg mil till exotiska platser så vi kan slänga ut bilder i sociala medier., är det livet? Lindström tar upp detta i sin diktbok. Precis som det utvärderings samhälle vi lever i idag. Vi hinner knappt utanför snabbköpets port innan det plingar till i mobilen och de ber oss utvärdera hur vi upplevde vårt senaste besök då vi köpte en gul lök, som vi dessutom snabbt fick springa tillbaka till affären och köpa eftersom vi glömt det då vi var tvungna att svara på ett utvärderings mail om hur vi upplevde besöket då vi köpte vår nyss inhandlade tryffel från Piemonte. Vi tror idag att vi är odödliga, helt unika och oersättliga. Lindströms dikt Lycka till, sticker hål på den ballongen ”när man inser att livet i dom stora städerna som vi då och då besöker faktiskt fortsätter när vi rest hem igen, som om ingenting hade hänt”.

Dikterna förmedlar även en önskan om hågkomst av oss den dagen vi inte finns här längre. För att vi själva ska bli ihågkomna så måste vi också bära de döda med oss.

Vi måste hjälpa dom döda som inte längre kan gå själva.

Vi måste bära dom döda med oss, särskilt dem vi älskat, dom måste få komma med oss ut i världen.

Döden är ett ämne vi knappt pratar om, särskilt inte vår egen kommande död. Rädslan för döden hindrar oss. Vi vet att den är oundviklig, men vi vill inte erkänna den. Tänk att vår unika existens en dag ska upphöra, vi kommer aldrig mer att köpa några nya inredningsdetaljer, svara på kundundersökningar, vi kommer inte heller att kunna blicka upp mot molnen och fascineras hur de bildar formationer som ter sig som djur, ansikten eller andra bilder. Det är så mycket som vi tar för givet, till exempel att vi har två ben att gå och stå på. Ögonblicken finns bara ett i taget, hur mycket vi än vill ta in så kan vi bara se ut genom ett fönster åt gången. Det finns en uppmaning, lev medan ni har chansen. 

Ju äldre vi blir desto snabbare springer han och nafsar oss i hälarna han som heter döden. Är det så farligt att prata om den? Vi ”preppar” och förbereder oss på katastrofer och eventuella krig, att prata om döden kanske skulle lindra den ångest och oro som vi har någonstans inom oss inför det sista utslocknandet. Den sista resan har nog gäckat många generationer långt, långt före vårt årtusende. Frågan är: vågar ni prata om den -döden?!

Vi planerar

för det oplanerade,

ifall det ska inträffa

som helst inte ska inträffa

och till slut vill vi nästan

att det ska hända

eftersom vi

förberett oss

så mycket

på att inte vara

oförberedda på det.

Vi strävar hela tiden efter mer. Vi blir sällan helt nöjda. Vi tar så mycket föregivet. Vi tror att vi kan bemästra våra liv och skjuta fram slutet. Vi vill existera, till priset av vad? Var får livet sitt rätta värde frågar Lindström i en av dikterna. Svaret, på stigarna som hittar hem igen. ”Lantkyrkogårdarnas kärleksfulla tålmodiga längtan, i väntan på de sina, de som bara tillfälligt är uppe och går på jorden”. Är det inte vackert uttryckt? När jag läste raderna fick jag en ilning genom hela kroppen. Det är inte mer än så, vi har vår stund på jorden och det gäller att ta vara på den och fylla den med det som är av värde just för dig.

Det vi kan hoppas på är att någon minns oss, för oss med sig till nya rum och introducerar oss för nya generationer. Så att lite av oss finns kvar, så länge någon minns oss. Vi kan väl inget annat än hoppas, hoppas, hoppas.