Katarina börjar närma sig pensionsåldern, hon har varit sjuk i sviterna av covid och hennes mor har nyligen gått bort. Maken Martin har fått ändra planerna för deras gemensamma resa och ska nu bege sig till Las Vegas på en viktig konferens och jobbmöte i stället för att följa med Katarina. Katarina beslutar sig ändå för att utföra den planerade resan och med fullpackad bil beger hon sig mot Skurup, som är utgångspunkten för hennes resa. Här finns statyn på Nils Holgersson och det var här hans underbara resa genom Sverige startade i Selma Lagerlöfs berättelse. Katarina hade högläst ur boken under pandemin för sin mor, så hon kunde berättelsen väl. Hon skulle göra en resa i Nils Holgerssons fotspår upp genom landet.
I passagerarsätet ligger den gröna boken om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, den får snabbt symbolen som både vägvisare och medresenär. Under resans gång träffar Katarina på en rad olika människor med olika karaktärer och livsöden. Hon kommer dem nära, det blir fina personmöten och dem känns genuina och till och med så autentiska så man får en känsla att man själv är med och har lärt känna dem. Mossberg har en naturlig förmåga att skriva på ett inlevande och trovärdigt sätt.
På färden upp genom landet så blir man varse att boken har flera dimensioner och att det är många vägar som korsas. Det framkommer att där finns dolda släkthemligheter, vem som var Katarinas far har hon aldrig fått veta och modern var väldigt tystlåten om detta tills slutet av sitt liv då hon berättade fragmentariska bitar. Ett besök på kyrkogården där hennes morföräldrar är begravda och ett loppisfynd i det lilla samhället där de bott leder Katarina in på nya spår.
Ju längre norrut hon färdas, desto rakare blir hennes rygg och man känner hur tryggheten inom henne växer. Hon får ny energi och hennes egna inre blommar ut. Mossberg har verkligen kunnat fånga de små subtila dimensionerna i den mänskliga förändringsprocessen. Katarina blir mer och mer synlig gällande hennes karaktär, personlighet och mål i livet. Från att ha gått i någons fotspår, i relationen med maken och i Nils fotspår så börjar hon under resan skapa egna vägar och följa sin egen inre kraft.
Resan är inte alltid lätt, men under resans gång möter hon några personer som visar sig bli trofasta stabila vänner och kanske mer än så. Kan man bli förälskad igen på äldre dar? Vad är kärlek? Vad innebär det att leva ett liv tillsammans?
Jag skulle säga att den här boken rymmer så mycket, det är en resa i spåren av ett annat klassiskt litterärt verk, en kort geografisk skildring av Sverige, en relationsroman men framför allt om den inre resan och att våga tro på sig själv och ta egna beslut vilket inte alltid är så lätt för man lever i bekväm slentrian och djupa hjulspår. Det är också en resa från att ha gått i någons fotspår till att skapa egna nya resvägar.
Boken är skriven på ett lättillgängligt språk. Läsaren rycks snabbt in i berättelsen och man får upplevelsen som om man nästan är med själv på resan och känner karaktärerna, att skriva så är en konst. Texten väcker många känslor och man blir väldigt engagerad som läsare. Mossberg har lyckats med att hålla spänningen genom hela boken. Det skrin som hon köpte på loppis i början av sin resa blir som en positiv Pandoras ask som sakta öppnas för att till slut stå vidöppen med svar.
Det var svårt att lägga ifrån sig boken, samtidigt så önskade man att den aldrig skulle ta slut. Har ni känt så någon gång att det känns sorligt att slå igen pärmarna till en bok och ta farväl till dess karaktärer? Så kände jag när denna bok kom till sitt slut. Jag hade tagit Katarina och hennes närmaste till mitt hjärta. Mossberg har en fantastisk berättarförmåga, det har hon bevisat från att ha gått I Nils fotspår till sina egna spår i debut romanen.
