Jag går förbi stenen, jag är på fjällvandring i närheten av Abisko. Där ser jag stenen med inskriptionen, den längsta resan är resan inåt. Citatet är hämtat från boken Vägmärken skriven av Dag Hammarskjöld och publicerad postumt, själv befinner jag mig på en av de sju meditationsplatserna på Dag Hammarskjölds leden som invigdes 2004 och är en dryga 10 mil lång vandringsled som går mellan Nikkaluokta och Abisko. Jag har varit här en gång tidigare men det var för över 30 år sedan och då fanns varken stenen med inskriptionen där ej heller var den numera kallade pilgrimsleden utritad på kartan. Men, jag kommer ihåg en gammal man som jag mötte då. Han satt på en sten utan inskription och tittade ut över en liten sjö som låg utmed stigen jag vandrade på. Jag hälsade på mannen och vi började prata. Han plirade med ögonen, sög sakta på sin pipa och blickade ut över vyn. Han berättade att han rent fysiskt varit på samma plats med en radie på 15-20 mil i hela sitt liv, men här inne så pekade han på sitt huvud, här inne har jag varit överallt. Jag har rest inåt sa han och tittade på mig med sina glittrande pliriga ögon. Nu dryga 30 år senare går jag förbi en plats i närheten av där vi möttes och då ser jag denna sten med inskriptionen, den längsta resan är resan inåt. Jag tänker då att citatet är inte bara från Dag Hammarskjölds bok utan även från den gamle samiska man jag mötte på min förra vandring. De har båda så rätt, man kan färdas långt och ha besökt många platser men det är först när man reser inåt som den verkliga resan sker och den kan bli den längsta och kanske den mest givande resan av dem alla.