Boken handlar om sågverksarbetarna i Sundsvallstrakten under 1800-talet. Om Bricken, flickan som överlevde när syskonen hennes dog av svält. Att hon överlevde berodde bara på att hon var ett litet ”di barn” och fick sin näring från modersmjölken. Föräldrarna hennes var så tacksamma att hon överlevde och månade om hennes väl och ve. Hon lärde sig att läsa och skriva. Sen skulle även hon ut i arbete och blev ribbkaperska redan vid unga år. En dag för bara någon sekund, tappade hon uppmärksamheten och handen slant och därmed fingrarna på högerhanden som hamnade i en blodig pöl. Handen läkte. men, vem vill nu ha en oduglig arbeterska? Eller en oduglig hustru? För bara med en duglig vänsterhand går det inte att sticka och sy, eller baka och klä barn. Bricken, var en envis och stark flicka. Hon gick upp till förmannen en dag och frågade om hon inte kunde få jobb i spånen. Hon hade provat hemma och det gick utmärkt för henne att köra skottkärra eftersom hon hade tummen kvar på höger handen och kunde på så sätt hålla skottkärran. Brickens mamma hade gått med i församlingen, Bricken själv funderade också på att döpa sig. Det var svåra tider och för att klara sig så hyste de även matplatser hemma. Modern såg till att män som inte hade några familjer kunde få mat och husrum mot en penning. Var dag så gick hon till sågen med plåttermos med kaffe och matlåda till dem. Dock hade modern blivit allt mer trött och en dag kom hon inte till sågen. De hittade henne hemma, blek och trött. Hon hade hostat upp blod. Doktorn kom och sa att det var blödande sår i magen, och att hon behövde hålla sig i sängen. till Brickens far sa doktorn att klockan tickar mot sitt slut. I ett skåp hittade Bricken ett blått poplintyg, det var moderna som börjat sy på en finklänning till sin dotter. En mor måste alltid lämna efter sig något vackert till sitt barn, anförtrodde hon sig till Bricken. Det var tänkt att du skulle få den till din konfirmation. Kort därefter så somnade modern in. Grannarna kom och sörjde ut modern. Nu kunde Bricken inte vara kvar hemma, det bli bestämt att fadern skulle sälja vissa saker och möbler de hade och själv bli inhyst hos någon. Möbler och lite saker skulle sparas och magasineras för Bricken till framtiden. En snäll förmansfru som hade blivit bekant och anförtrodd med Brickens mor ordnade en pigplats hos en fin familj inne i stan. Där skulle Bricken få passa barn och göra sysslor som hon klarade med en hand. De var alla trevliga och snälla, mat fick hon och egen sovplats. Men, hon tänkte på sin far. Han kom på besök en söndag, hade varit så blek och glåmig. Bricken låg i sin säng och tänkte på fadern och deras hem, med ens kände hon hur fel det var att hon var inne i stan och att fadern skulle bli inhyst i en annan familj. Resolut packade hon sina saker och begav sig efter att knaggligt skrivit på en lapp att hon var tvungen att återvända och ta hand om sin far.

Olsson har gjort ett utomordentligt bakgrundsarbete om sågverkarnas förhållanden och svagåren i norrland. Det kändes som om hon tog en med till en annan tid. Man fick inte bara bilder framför sig utan även lukter och smaker framträdde under läsningens gång. Potatis med sillvatten och underbart nybakat vetebröd var så väl beskrivet så man kunde både känna doften och smaken av dem. Finstämt, känslosamt och nyktert beskrivet om tillvaron för arbetarna på sågverket i slutet av 1800-talet. Porträtteringen av personerna var genuin, även deras tankar och funderingar kändes äkta för den tiden. Drömmar och farhågor, styrka och människovärde samt stolthet över sitt utförda arbete fångar Olsson och beskrivet nyanserat om i boken. En utomordentlig historisk inblick samtidigt som ett persongalleri med sin egna historia målas upp. Absolut en bok värd att läsas.