Hur en nyfiken arbetargrabb med läslust från arbetarkvarteren i Göteborg tar sig in i politiken, blir utrikesminister och sedermera ordförande i FN:s generalförsamling. Eliasson får som ung 17-årig utbytesstudent i USA träffa Kennedy. Därefter kommer han att träffa många andra av världens ledare och sitta i förhandlingar med dem. Eliasson rör sig smidigt i de olika kretsarna får erfarenheter i världspolitikens tjänst. Han ger aldrig upp sin upptäckarglädje och han har förmågan att ställa de rätta frågorna i precis rätt tillfälle. Han ger sig också tid till att lyssna på svaren. I början av 1980-talet blev han tillfrågad att bistå Palme i medlingen mellan Iran och Irak. 1994 var han med och lyckades få till ett eld upphör i Nagorno-Karabach.
Eliasson låter oss få en inblick i den problematik som kan uppstå vid förhandlingsborden. Som ett exempel på detta tar han upp Darfurmedlingen. Den här mannen känner världen som han känner sin egen byxficka. Han ger både Olof Palme och Dag Hammarskjöld var sitt kapitel. I kapitlet om Hammarskjöld belyser han den samlade fakta som finns gällande Hammarskjölds död den där natten den 17 september 1961, då han lämnade Leopoldville i sitt flygplan mot Ndola för att träffa Tshombe i ett försök att nå eldupphör. I bokens sista kapitel har mötesplatserna förändrats från runda bordet till Teams och Zoom. Det har varit mycket tillbakablickar i diplomatins tjänst, men här lovar Eliasson att han ska se framåt både för Sverige och världen. Han klassar sig själv som en optimist, även om han uttrycker att han numera är en bekymrad optimist. Sen han yttrade dem orden har mycket hänt. Ukraina kriget. Stridigheterna i Gaza. President bytet i USA med alla sanktioner. Förstod han vilka drag som skulle komma att utspela sig på det geopolitiska schackbrädet? Den här boken rymmer så mycket mer, det mesta står att läsa mellan raderna.
När jag var utbytesstudent i USA, bodde jag i en familj där värdfadern var en av organisatörerna av Jefferson-Jackson Dinner, en stor manifestation för demokratiska partiet. Det skulle utses en huvudtalare, då dristade jag mig att föreslå Kennedys namn. Då den person de först hade tänkt fråga, senator Estes Kefauver, inte kunde så hade värdfadern övertalat sina demokratkollegor att bjuda in Kennedy till manifestationen i Indianpolis 1958 och han tackade ja.
”Välkommen till Indiana, senator Kennedy. Men en sak vill vi göra fullständigt klart. Ni hade aldrig varit här om det inte vore för en svensk utbytesstudent som är med oss här ikväll”
Det är intressant att följa Eliassons väg, från uppväxten i arbetarkvarteren där han snabbt profilerade sig som grabben med läshuvud. Vi får följa honom genom utbildningens vägar och de första anställningarna upp till den världsledande toppen. Mötena blir många, likaså medlingarna. Eliassons sätt att tänka och hur han får fram sin andemening är beaktansvärd.
Det blir aldrig någon tristess att läsa, korta koncisa kapitel fulla med essäns, fakta och personlig reflektioner. Korta resuméer för att få plats i boken, men ändå tillräckligt mycket så att läsaren ska få ett litet hum om vad han fick vara med om. Vietnamkriget och Watergateskandalen var de händelser som präglade hans tid vid ambassaden i Washington 1970-74, där han jobbade som förstesekreterare på politiska avdelningen. Watergateskandalen ledde fram till president Nixons fall. Man får även följa Eliasson på det personliga planet som när hans dotter Emilie föddes december 1970 och hur hon 3- år gammal drabbades av en hjärnhinneinflammation där utfallet till en början var ovisst. Kort därefter 1974 genomfördes den så kallade Nejlikerevolutionen i Portugal. Där Portugisiska officerare som tjänstgjort i kolonialkrigen iAngola och Moçambique återvände till Lissabon, trötta både å krig, kolonialstyre och president Salazars diktatur. Regimen kastades över ända i en oblodig revolution
Vidare ger han en inblick i utrikesdepartementet.Vilka som arbetade där och den stämning som rådde. Hur han hamnade som chef för UD:s politiska enhet för Afrika och Asien. Väldigt intressant är det att läsa kapitlet om medlingen mellan Iran och Irak. Här jobbade han i nära kontakt med Olof Palme. Eliasson kom att arbeta med Iran-Irak konflikten i tolv år. Sverige har haft en central ställning denna konflikt. Eldupphör nåddes 1988. Det blev en lång dramatisk period med stora offer för båda ländernas folk.
I kapitlet om Palme, förstår man vilken betydelse han haft och vilka avtryck han gett. Mordet på Palme den 1:a mars 1986 lämnade djupa spår av sorg, saknad och förstås vrede.
1980-talet i Sverige blev en politisk brytningstid. Mycket hände. Men även i världen blev det stora förändringar. . Reagan och Gorbatjov hade enats om kärnvapennedrustning vid ett möte i Genève 1985. Tre år senare 1988, talade Gorbatjov inför FN:s generalförsamling. Alla delegationer var på plats. Talet var sensationellt. Konfrontationerna mellan öst och väst måste upphöra och reformer för fredlig samexistens var nödvändiga. 1989 föll Berlinmuren och med det en frigörelse av en rad öst-och centraleuropeiska länder. Kallakriget kom till ett slut
Vidare får vi läsa om humanitär diplomati under 1990-talet. Hotande hungersnöd. Inbördeskrig i Sudan och Somalias massvält, flyktingströmmar.
Hur ska man agera efter ett terrordåd? Det som hände efter 11 september och hur det har satt sina spår i olika politiska krafter.
Boken är på 336 sidor och var enda en av dem är väl värd att läsa. Det finns inte ett ord för mycket. Det finns även plats för några fotografier, några personliga men även på några av de världsledare som varit av betydelse.
I sin epilog, vändpunkten-mot en farligare värld, tar Eliasson upp tankar kring där vi är idag. Vilka konsekvenser och vilka scenarion kan man komma att vänta sig av Ukrainakriget?
Tron på folkrätt, mänskliga rättigheter och fredliga lösningar måste sättas i första rummet.
