Det luciafirande vi har idag kommer först från sekelskiftet 1900 då det etablerades en gemensam och allmänt spridd luciatradition, då man ville vara klar med alla julförberedelser till den 13:e december. Då skulle man fira med att äta och dricka lite extra. Den moderna svenska traditionen har troligen ett starkare ursprung från Västsverige och även från finlandssvenska områden finns dokumentation om uppträdanden i samband med Lucia. I Norden har Lucia en mer hednisk bakgrund. Årets längsta natt kallades midvinter och under 1300-talet då den julianska kalendern gällde i Sverige var lucianatten årets längsta. Då ansåg man att övernaturliga makter var ute och härjade och att det var bäst att hålla sig vaken, härifrån har vi fått vår lussevaka. På lucianatten skulle julgrisen slaktas och man passade på att festa hela natten. Traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna.
Men, vad är Lucia nu? Är det en dold ångestskapande skönhetstävling, eller är det en tävling om vem eller vilka som har de bästa rösterna och därmed platsar att få vara med i luciauppträdandet? Eller, är det en varm och välkomnande högtidsdag då vi får sitta ner och mysa med varma drycker och goda saffransbullar och kanske pepparkaksdopp i mjölkglaset. En dag då vi får njuta av värmande ljus, vackra sånger och glada ansikten, förhoppningsvis tillsammans i gemenskap. Jag hoppas i alla fall på det senare. För är det inte precis det vi behöver nu när världen ser ut som den gör? Behovet av lugn, värme och glada förväntansfulla ansikten. Jag slog på TV:n och lyssnade på Luciafirandet från Visby, där i ruinen stod de uppradade med vänliga oskyldiga ansikten och med vackra röster. Det kändes äkta, jag kände harmoni och jag njöt av att se och lyssna på detta vackra. Jag försökte tänka lite mer på Sankta Lucia och jag tror att helgonet framträdde lite tydligare för mig där bland ljusen, de gröna gloriorna på tärnornas huvuden och med Lucians vita klänning och den vackra sången. När trumpetaren lät sina toner dingla ner från Visbys klocktorn var det som snöflingor av musik. Lucia är i alla fall för mig en symbol för ljus, frid och vänskap, och så hoppas jag det ska förbli.
