Spricktand är en blandning av poesi, memoar, fiktion och inuiternas mytologi. Den är skriven utifrån en inuit flickas perspektiv och skildrar hennes uppväxt i en arktisk stad i nordligaste Kanada på sjuttio-åttiotalet. Förhållandena är råa, brutala och väldigt våldsamma. Missbruk av olika slag och våldtäkter är vardagsmat. Avsaknaden av kärlek, anknytning, tillit och förståelse lyser med sin frånvaro. Här får de små barnen växa upp och göra precis som de vill, det finns ingen beskyddande hand som värnar om deras väl och ve, inte heller om deras uppfostran och framtid. Scenerna är minst sagt otrevliga, som till exempel den så barnen ligger och sover i rummet intill där de vuxna lyssnar på countrymusik och för ett högljutt liv under drogernas inverkan, sovrumsdörren öppnas och in kommer bolmande cigarett rök tillsammans med ångorna av en fyllgubbe som snubblande tar sig fram för att tynga ner madrassen medan flickan låtsas sova och flyr till en ansiktslös plats för att söka skydd. 

Den lilla inuitflickan känner en dragning till tundran och djuren, till det riktiga ursprunget. Naturen blir en tillflykt bort från tristessen, våldet och alkoholmissbruket som präglar den bygd hon kommer ifrån. Men, även hon och hennes vänner flyr från det verkliga livet och kylan genom att dra in de giftiga ångorna från lösningsmedel och sprayburkar. I ruset och kölden ser de norrskenet som rasar över dem. Då fylls hon av liv, hon ser världen och personerna runtomkring henne genom andra ögon, vargens.

Det är en dyster bok, känns som en del i egenterapi för att bearbeta misslyckade självmordsförsök, depressioner, vanföreställningar och oönskade graviditeter. 

Förväntningen på boken var stor men behållningen minimal. Det hade varit intressant att få läsa om en inuitflickas uppväxt, för jag tror och hoppas att det kan finnas en och annan som trots allt haft en harmonisk och kärleksfull uppväxt. Denna boken drar tyvärr ner inuiterna i ett stort svart hål, belyser deras dåliga sidor och man får en bild av ett folk utan framtidshopp eller vilja. Spricktand hade kunnat vara en bok som genomsyrats av kraft, liv, mytologiska sägner och traditioner nedärvda från långt gånga förfäders generationer. Det kändes inte som att det fanns någon som helst glädje eller stolthet över det inuitiska ursprunget, tyvärr. Jag hoppas att jag ska hitta en annan mer beskrivande och substantiell bok skriven av en inuit som kan skilja på det terapeutiska skrivandet från det skönlitterära.