En man drabbas av en leda som han aldrig drabbats av tidigare. Sätter sig i sin bil och börjar köra planlöst, i vart annat vägskäl tar han till höger för att i nästa ta till vänster. Det är han och bilen och hans tankar. Han kör på okända vägar, vägar som blir smalare och smalare och som leder honom in i en djup skog. Fosse skriver symboliskt, bilen kan först ses som en fysisk gestaltning av personen, jaget. Irrandet på vägarna som sökandet efter riktningen i livet. Han smakar på orden, vill få dem att bli så korrekt utformade som möjligt på ett minimalistiskt och avskalat sätt. Han använder sig av epizeuxis, för att emfasera känslan som han vill ha fram i sitt skrivande.

Jag körde iväg. Det gjorde gott. Rörelsen gjorde gott. Jag visste inte vart jag skulle. Jag bara körde. Det var en leda som hade kommit över mig, jag som annars aldrig kände mig uttråkad hade gripits av djup leda.

Mannen kommer slutligen fram till en mycket liten väg där han kör fast med sin bil. Han kommer inte längre. Även här symbolen för livets slut. Han sitter i sin bil och tänker på att han borde skaffa hjälp, det börjar snöa och det är kallt. Mörkret smyger sig på. För ett kort ögonblick slår han på tändningen i bilen och får upp lite värme, men sedan slår han av motorn, kliver ur, tar med sig bilnyckeln och går in mot skogen och den totala ensamheten. När han gått ett tag så ångrar han sig, ångrar att han lämnade bilen. Nu hittar han inte tillbaka, han har redan gått för långt. Livets stig är slut och han går mot något annat, han är i mellanrummet mellan livet och döden. Ett ljussken lyser upp hans stig, ljuset har en röst en guide vid hans sida. Han möter även ett par, de tycks känna igen honom. Ja, men det är ju hans mor och far och de har letat efter honom. De går där i snön, barfota. Ja barfota är de, barfota är även han. Mannen tittar ner på sina barfota fötter. Det finns ytterligare en person där i skogen, i skogen finns en man med svart kostym och vit skjorta men hans ansikte går ej att se.

Mannen har nu övergett tanken på att återvända till sin bil, han går nu tillsammans med föräldrarna, den kostymklädde mannen och de är alla omgivna av ett ljussken. Barfota går de, de går i tomma luften och de går i ett ljussken som inte är ett ljussken det är ett ingenting. Sakta, sakta, andetag för andetag och plötsligt finns inte ett enda andetag kvar. Allt är vitt. Han hade ingen därhemma som kommer att sakna honom, kanske kommer någon att hitta hans bil och undra vem som ägt den. Men, vem kommer att leta på en sådan enslig plats, en plats där vägen tar slut, där det inte finns mer.

På sextiofyra sidor har Fosse med empasering skrivit om en mans sista färd i livet. Symbolerna skallrar, och metaforerna är tydliga. Samtalen med Gud, döden och ekot från sitt egna liv förs konstant. Fosse överför alla känslor till läsaren. När mannen i boken borde frysa av köld, så känner läsaren den kylan. Likaså gäller det oron, oron att gå in i skogen när det mörknar och snön faller, istället för att vara kvar i trygghet i bilen och få något slags skydd.

I Vithet beskriver Fosse så tydligt att vi alla vet eller kommer att veta när vår tid är kommen, när det är dags att lämna. Jag kommer dock att fortsätta gå vid din sida ett tag till Fosse, för med din berättarkonst har du lyckats fånga mig.