Med tankarna på sjukdomen, hostan och de blodiga uppstötningarna , som slutligen skulle ta Frans Kafka från denna jord försöker författaren att samla ihop resterna av honom. Hon åker till de platser i Wien och Prag som han vistats och bott på. Studerar hans litteratur ingående. Läser brevväxlingen mellan honom och den Tjekiska översättaren Milena. Hon väver in sitt eget liv, sin mormors TBC sjukdom och sanatorie vistelser. I all iver att komma Kafka nära blir hon själv sjuk, febrig och hostig -dock ej av TBC. Hur jag än försöker vrida och vända på allt det hon skrivit så känner jag inte närheten eller djupet. Det är som om det finns en hinna av vax, allt rinner av och försvinner med de nattliga svettningarna. Intentionen var god och så även idéerna kring boken, men den nådde inte hjärtat. Kanske det är något med Kafka själv och kärleken som bidrog till detta om man nu ska analysera hans egna citat ” Allt du älskar kommer förmodligen att gå förlorat, men i slutänden kommer kärleken tillbaka på ett annat sätt”. Kanske skulle det varit bättre och blivit mer bestående om det bara varit en bok om mormodern, hennes TBC, Tornedalen och hur det format livet. För när hon skriver om sitt egna liv, uppbrottet från Norrbotten, studierna och hur hon träffar sin man samt tillbakablickarna på sin mamma och mormor då gnistrar det till ordentligt. Lungor, hosta är det gemensamma temat i boken. Tragiken likaså. Kafkas stämband blev så påverkade så han förlorade förmågan att tala. Tuberkulosen satte sig där som en elak parasit som inte ville ge vika. Det framkommer också att Kafkas systrar andades in gasen i koncentrationsläger, gasen som trängde ner i deras lungor och skull utgöra den process som skulle leda till den eviga förvandlingen från levande till döda.