För de flesta av oss är det en vanlig dag, precis som alla andra dagar i stort sett. Vi äter vår frukost, yoghurt med müsli och ett stekt ägg. Läser rubrikerna och ingresserna i dagstidningarna och konstaterar lugnt att ryssarna och ukrainarna fortfarande håller på och skjuter på varandra. Vi bläddrar vidare, jaha det är oroligheter i gränsområdet mellan Thailand och Kambodja. Striden mellan israeler och palestinier är fortfarande olöst, precis som den varit de senaste 80 åren. Dessutom har det tillkommit en statsman i väst som hela tiden pockar på allas uppmärksamhet och verkar tro att världen är en försäljningsvara. Några av oss har laddat en box med lite konserver, batterier, en extra filt och toalettpapper ja, den där mjuka varianten som inte river när man torkar sig där bak. Vi känner oss både duktiga och medvetna. När sömnklockan ringer, så går vi och lägger oss i varma sköna sängar och kan sova helt ostört utan flyglarm, nedfallna bomber eller oro att vårt hus ska träffas. Men, herregud vad är det som är fel med oss? Hur kan vi vara så medvetet omedvetna? Vi oroar oss för att våra kroppar inte får den dagliga dosen av träning, rätt proteiner och att aktiekursen svänger så vi har svårt att planera våra placeringar in i minsta detalj. Engagemanget för nybakta kakor och pyntade rum är enormt på sociala medier som till exempel Instagram som hade över 1,4 miljarder användare 2025. Visst får Zelenskyj flera tummen upp på sitt konto, men vad för nytta gör dessa tummar egentligen? Hur många civila liv räddas av dessa tummar i luften? Jag tänker även på de ryska soldater som skickats iväg till kriget, hur mycket egen vilja finns det hos dem? Många är fattiga pojkar utan utbildning från avlägsen landsbygd, indoktrinerade och uppskrämda från modersmjölken av det ryska systemet. De hade nog hellre sett att de fick vara ute bland jämnåriga och dricka en öl, spela fotboll och jaga den stora kärleken så att deras drömmar om att bilda familj, hem och en framtid skulle infinna sig. Så kommer aldrig att ske. De ryska mammorna till dessa söner kommer aldrig att få mata barnbarnen med piroger gjorda på uråldrig traditionellt recept. Aldrig kommer de att få hålla sina barnbarn i famnen när de vyssar dem lugna då kolikmagen ger sig tillkänna. Offren finns överallt, ingen blir vinnare och då kan man fråga sig den enkla naiva frågan: vad är det som är så svårt att förstå? Måste vi föra alla traditioner framåt? Kan vi inte någon gång bara säga ifrån, det är nog nu! Vi tänker inte fortsätta med detta meningslösa hatiska krig, oavsett var vi befinner oss. Kan vi inte känna oss nöjda någon gång? Nej, det är så djupt inristat i vårt DNA att vi ska framåt, ta vad vi vill ha till vilket pris som helst. Ok, vi gör ett tankeexperiment. Tänk er in i att ni är fängslade, ni ska göra ett dagsverke varje dag där ni kör fullastade skottkärror med sten fram och tillbaka. Ni får dricka lite vatten, och under dagen serveras 1 dl klar buljong vid två tillfällen. På helgen är det fest, för då får ni en brödbit till buljongen. Ja, en brödbit inte mer. Din bästa vän som du delat allt med sedan barndomen finns där, fången tillsammans med dig. Han/hon är fruktansvärt hungrig och trött, precis som alla andra, men du ser att din vän nog är i lite sämre fysiskt status än du själv och där mitt framför er på marken när ni går och sliter med skottkärrorna ser ni två samtidigt en liten brödbit. Ni springer fram till brödbiten och era fingertoppar når den samtidig. Brödbiten är inte mer än ett par tre centimeter stor. Vad händer? Givetvis svarar ni alla nu, att ni delar på den! Men, då har ni nog inte tänkt er in i experimentet tillräckligt. Så fina och goda medmänniskor är vi nog inte när det kommer till kritan. Ni är uthungrade, törstiga, avmagrade, frusna och där ligger en liten brödbit som skulle kunna ge lite mer energi om än just för stunden. Både du och din vän såg brödbiten, släppte allt ni hade i händerna och sprang för att ta den. I den instinktiva stunden fanns ingen tanke på att dela, i den stunden fanns bara tanken på att där låg en brödbit som ni ville ha. Vad händer? Era fingertoppar nuddar varandras och brödbiten nästan samtidigt, något växer inom er, ett begär och en stridslystenhet om att just du ska få brödbiten. Från att en gång i tiden gått sida vid sida och slickat på varandras glasspinnar ligger ni nu på marken och brottas med knytnävarna vinande mot varandras ansikten i hopp om att bli den som går segrande ur detta och få stoppa den numera jordiga brödbiten i munnen. Så är vi människor, så kommer vi nog alltid att vara tills vårt DNA muterar och ändrar på våra rovdjursgener. Det är en fråga om att klara sig, säger ni. Jo, men hur mycket behöver vi? Kan vi inte säga att det räcker nu, vi har fått nog, vi klarar oss, vi ska nog kunna dela på det som finns. Nej, sådana är vi inte. Vi vill ha mer och mer. Drar oss inte för att putta någon annan ut över branten. Bara vi får plats, bara vi får sitta på berg av förnödenheter. Om vi räknar på att vi ska uppnå en ålder på 80 år och sedan beroende på hur mycket vi rör oss så kommer vi att behöva konsumera 6-10 ton kolhydrater under vår livstid. På ett år ca 90 kilo om vi skulle förbruka 250 gram kolhydrater/dag om vi använder livsmedelsverkets beräkningar. Totala mängden mat en människa förbrukar under en livstid är mellan 35-50 ton förutsatt att man lever i ett välfärdssamhälle utan krig och svält. Då ska vi även beakta att mat är färskvara, vi kan inte samla på oss för en livstid. Men, det är lite så vi agerar om jag får hårdra det hela. Vi samlar på oss allt, vi vill ha allt och det ska inte nyttjas av alla utan bara av oss själva. Mat, kläder, möbler, bostäder och slutligen landområden. Kan man inte ta det, så kan man köpa det för pengar. Se bara lite västerut hur en liten man tror att han ska kunna köpa upp landområden och bestämma över dess naturrikedom och befolkning. Hur han sänder ut lite plåster och droppaggregat för att visa sin godhet och stöttning till hälsovården i detta landområde. Återigen sitter vi i varma rum uppkrupna i sköna designade fåtöljer och tycker något med våra tummar upp och ner, men ingen skillnad är gjord. När jag stänger ner min dator om någon minut har ingenting hänt, de är fortfarande ensamma därute och fortsätter sin kamp i de olika områdena. Dessutom ska vi komma ihåg att det är folket, de vardagliga människorna som är satta med vapen i händerna. Ländernas ledare, personer med förmögenheter har sett till att deras barn, söner ska slippa gå i strid. De betalar sig fria. Är det rättvisa? Vad är dessa personers liv värda för de ledare som hävdar sina historiska landområdens gränser? Inget, inget är dessa liv värda för de som besitter makten, för dem är inte dessa personer människor med tankar och känslor. De ses bara som kroppar som är som marionettdockor styrda av livrädda giriga och maktgalna män. Mödrarnas tårar fortsätter att strila nedför kinderna och människor bor fortfarande i getton. Israeler och palestinier sitter inte tillsammans och delar på en mamoul (dadelkaka) över en kopp kaffe på ett café. Nej, de fortsätter att föra den djupt nedärvda förbittringen och hatet vidare till sina barn, barnbarn osv, för det är ju så vi är, vi månar om tradition och det som är vårt och det som inte står oss närmast det ger vi tummarna upp och ner det blir bäst så, då har vi ju ändå gjort något, vi måste ju visa vårt engagemang eller hur?