På dryga 570 sidor ryms både det storpolitiska skeendet i kronologisk ordning dag från dag och vecka efter vecka med start 10 maj 1940 då Churchill blev premiärminister, samt det som hände i den privata sfären under samma tid. Späckad med fakta som vävs in på ett filmiskt vis fångar Larson sina läsare redan från sidan ett. Det känns som om han fått med allt, precis som det var och att det dessutom kommit fram ny fakta som tidigare varit hemligstämplad och inte offentliggjord. Perspektiven är vinklade och framlagda både ur franskt, brittiskt, tyskt och amerikanskt håll. Det är framförallt personen Churchill som skildras och hur han som person kunde inge hopp och förena britterna under kriget. Läsaren får även en inblick i hans familj, frun Clementine var kanske den ende som kunde opponera sig och ge sina ärliga synpunkter till Churchill. Dottern Mary såg upp till honom och beundrade vart steg han tog. Sonen Randolph porträtteras som en som levde över sina tillgångar med stora skulder och en kraftig alkoholkonsumtion. Trots det så visade Churchill sin faderskärlek till honom. I boken beskrivs även Göring och Goebbels på ett personifierat sätt, samt hur de ser på kriget och Churchill. Även interaktionen mellan Churchill och hans närmsta medarbetare beskrivs. Fakta är tagna ur bland annat dagböcker, protokoll, biografier, Churchills war papers, arkiv och dokumentsamlingar samt böcker och tidskrifter.
Om Churchill hade kommit till makten 1933 så hade vi kanske inte varit här idag.
Lär Goebbels ha sagt.
Samtidigt som bombplanen sänker sina bomber över England och London pågår danser och andra tillställningar. På Café de Paris var det full dans och musik när en bomb på femtio kilo plötsligt föll ner genom taket och exploderade på dansgolvet. Många dog den kvällen. Hur det var på danserna och tillställningarna finns utförligt beskrivet i Mary Churchills dagböcker som använts som källa. Utanför Liverpool fanns ett fartyg City of Benares, dit förde många familjer sina barn för att de skulle sättas i säkerhet på fartyget för att undgå invasionen. Nittio barn klev ombord, många tillsammans med sina mödrar. Fyra dagar efter avfärden, hundra mil från land mitt i en rasande storm sänktes fartyget av ubåtstorpeder och 265 människor ombord miste sina liv, däribland sjuttio av de nittio barnen.
Ytterligare en dålig nyhet kom den eftermiddagen. Churchill hade just slagit sig ner i det tysta kabinettrummet på 10 Dowing när han fick veta att tyskt flyg hade angripit rederiet Cunard Lines stora färja Lancastria, med över 6700 brittiska soldater, flygvapenofficerare och civila ombord. Tre bomber hade träffat fartyget och satt det i brand. Inom loppet av tjugo minuter hade skeppet sjunkit och minst 4000 personer hade dött – betydligt fler än de omkomna på Titanic och Lusitania tillsammans.
Nyheten var ett hårt slag för Churchill, så hårt att han förbjöd pressen att rapportera om den. Det skulle sedan visa sig att dödstalet sannolikt var mycket högre än vad som först angetts. Det verkliga antalet av människor ombord kunde aldrig fastställas men kunde ha uppgått till cirka 9000.
Under Görings flyganfall med Luftwaffe dödas mer än 45 000 britter och drygt två miljoner hem förstörs. Elförsörjningen är utslagen och vintermånaderna är kalla. Husen är dragiga och saknar fönster. Churchill ser till att han syns ute bland befolkningen, han ser dem i ögonen och han får dem att hysa hopp och mod i all förödelse. Churchill överger inte sitt London, när flygattackerna under blitzen sker står Churchill vid ett tillfälle på ett tak och ser bombplanen komma. Natt efter natt i femtiosju nätter på rad kom Görings bombplan över London.
Är det en bok som handlar om andra världskriget och storpolitiken och dess världsledare under den tiden som man ska läsa så är det just denna. Det Larson främst vill poängtera och lyfta fram och det som var hans bakgrund till att han skrev boken är frågan Hur stod han ut? Hur stod Churchill ut med att se sin stad bombas nätterna i ända och samtidigt förstå att dessa luftangrepp troligtvis bara var början på något betydligt värre – en tysk invasion både från havet och luften och med giftgas som spred sig över markytan. Ger boken någon klarhet i denna fråga? Hur stod Churchill och hans familj och vänner ut? Hur stod de ut med oron, rädslan? Vad var det som drev dem till att inte ge upp? Nej, det var nog inte bara Champagne och Kubanska cigarrer. Det var en känsla av förening, att oavsett vad som händer så är vi tillsammans i detta. En ledare som fanns där, med sitt folk, som var orädd och inte gav vika. Churchill var kittet som förenade britterna till en massa som vägrade ge vika. Osökt kommer mina tankar att landa på en annan ledare som finns idag. Denna ledare har liknande egenskaper och han är ¨the president of war¨ nu precis som Churchill var ¨the primeminister of war¨ då. Båda handfasta och står kvar vid sida vid sida med sitt folk.
En bok väl värd att läsa, fylld med fakta men också skriven ur ett porträtterande perspektiv på personerna som fanns i Churchills närmsta krets både som familj, arbetsmässigt och största hot.
