Magnus är frånskild, dryga 60 år och bosatt i en liten by i Hälsingland där Bollnäs är närmsta största tätort. Hans dotter bor i Stockholm och pluggar på universitetet. Den före detta frun Monika flyttade ifrån honom för snart tjugo år sedan och har träffat en ny man. Magnus jobbar som svetsare på JB Maskin. Precis som många av de andra äldre arbetarna har han börjat få känningar i sin kropp av allt det hårda arbetet. Knäna värker, axlarna värker och fingrarna domnar. När han och kompisarna var unga så blomstrade byn, det fanns en kiosk, affär och en camping med en fin och underhållen badplats. Numera finns bara en sunkig pizzeria vid namn Roma. Men, det är på Roma man samlas och har gemenskap. Rashid och lillgrabben bakar pizzor, kaffekannan står varm och de bälgar i sig av den svarta drycken. De träffas där om dagarna, gubbarna med de utslitna kropparna. Någon är änkeman, någon skild, en annan har aldrig haft någon relation och sen finns det dem som har hållit ihop sedan tonåren. Kenneth är en sådan. Han har hållit ihop med sin Carina sedan den dag de träffades i unga år. Han avgudar henne. De har en son. Kenneth och Magnus står varandra nära. Magnus ser hur utslagen sprider sig på Kenneths kropp, men han frågar inte hur det är med dem egentligen, han har googlat och förstått vad det är Kenneth lider av och att det finns en mycket stark behandling med någon form av cellgifter. Alla har vi våra plågor.
Många tror att de har det så bra när de går hemma och är sjukskrivna på grund av förslitningsskador. Men, de som säger så vet inte hur plågsamt det är. Dels för kroppen men också för psyket. Man måste ha något att göra, ha en mening, känna sig värdefull.
Magnus får en remiss via hälsocentralen för att göra en större undersökning av sin axel på sjukhuset. Det leder till att han sätts upp för operation. Tills den blir av så städar han upp i bastun på campingen som ligger vid pizzerian, han tar dit gubbarna och de badar och minns. Magnus och Kenneth tar en tur med båten för att fiska, de får napp, en abborre och Kennet lagar till den över öppen eld. Han är bra på det mesta Kennet. Han var den bästa svetsaren, han fixar till elektronik prylar, han kan det där med data och laga till god mat det kan han med. Kenneth är nog den som vet mest om Magnus av alla levande personer. Det känns bra att ha en vän som Kenneth. En som ställer upp, som finns där, som man har minnen med.
Boken är skriven på ett lätttillgängligt språk, med tydligt dialektalt inslag. Rakt upp och ner och som det är här och nu, utan några omskrivningar. Beskrivningarna om hur det är i verkstan och svetsning låter realistiska. När det kommer till sjukhusbesöken och undersökningarna samt försöken att skriva om diagnoserna så märks det att författaren inte har detalj och fackkunskap som är fullt tillräckliga, men å andra sidan så är detta en skönlitterär bok och inte en medicinsk faktabok, så man får ta det för vad det är.
Det genomgående temat i boken är gemenskap, det finns även en tydlig röd tråd som löper igenom och beskriver verkstadsjobbets baksida med arbetsskador, förslitningsskador och värk som både genererar ett fysiskt men även psykiskt lidande. Det är även en roman om kärlek, sökande efter kärlek och relationer men också om kärlek män emellan och stark kamratskap. Boken lyfter också svåra ämnen som separation och svårigheter med att tala om det riktigt svåra i livet. Om vi ser signaler hos en annan människa på att den inte mår bra, hur ska man agera? Eller är det bara den personens allra innersta egna tankar som man inte ska peta i, låta honom vara ensam med sitt innerst? Skulle man kunna ha förhindrat ett självmord om man vågat fråga? När det väl har hänt, hur mår man då? Detta är således en bok som tar upp och belyser självmord hos män. Vänskap ända in i döden.
Väl detaljerad beskrivning av miljöer och detaljer i allt vad som görs. Så detaljrik så läsaren behöver inte ta till sin egna fantasi för att få några bilder framför ögonen, de läggs ut direkt så som författaren vill att det ska vara. Männen i boken känns varma, känsliga och vänliga allt igenom, är det på grund av att det är en kvinnlig författare? Hade de fått samma utformning om en man skrivit samma berättelse? Eller hade jargongen varit tuffare då? Varför är det så svårt för män att prata om det allra allra innersta som tynger?
Absolut läsvärd, med många budskap och en skön ton. Den är stark. Den är beskrivande. Den är nära. Den väcker frågor. Vad hände med Magnus? Ja, det kan man undra.
