Den lilla taniga pojken med sin röda drake står där på stranden, väntar på att modern ska vakna så de kan gå ner och bada. Modern ligger med en filt över ansiktet, så stilla som om hennes sorg redan där tagit med henne i vågorna till andra sidan. Trots att solen lyser och det verkar vara en fin sommardag så blir man iskall inombords man förstår utan att Stridsberg behöver skriva det rakt ut, man känner faran det som snart kommer att hända med den lilla försvarslösa pojken och man vill bara skrika NEJ, akta dig vänd om och gå till din mor som ligger där på stranden. Jag som läsare kan inget göra mer än att fortsätta läsa, för från första stund har jag blivit delaktig en observatör som dragits med in i handlingen. Stridsbergs berättelse blev till syremolekyler som diffunderade i mina lungor och ut i mitt blodomlopp och in i varje cell, inträngande, stark och omöjlig att bli av med. Att boken är skriven av någon som behärskar dramaturgin och skrivarkonsten är det ingen tvekan om. Inga onödiga förklaringar eller omskrivningar. Det som är essensen finns att läsa mellan raderna. Känslorna och vad personerna egentligen är med om blir skapta hos läsaren.

Den som öppnar boken öppnar även Pandoras ask. Har ni modet till det? Orkar ni? En bok om att förstå sig själv genom att blicka bakåt på vad som drabbat tidigare generationer. Men, också om att man i slut änden ändå är ansvarig för sina egna handlingar och hur livet ska formas. Vad är det som händer där på stranden, panic beach, år efter år? Höken som vaktar på barnen och följer deras rörelser steg för steg. De vuxna som glider in i alkoholens dimmor. Trauman som spolas upp på stranden tillsammans med vågorna. Här på panic beach glömmer man inte. Saknaden efter någon finns alltid där, likaså ensamheten. Oskyddade är dem, barnen som leker där vad ska det bli av dem?

Hade livet gestaltat sig på ett annat sätt för Nina Stjärne, hennes far Matti och farfar David om Laura och Samuel Grossner hade tillåtits gifta sig så att David fått växa upp med båda sina föräldrar? Är det en händelse fyra generationer tillbaks som påverkar att livet blir som det blir? Kanske hade Ninas syster Eddie levt idag? Kanske hade Matti och hans syster inte blivit föräldralösa vid så unga år. Kanske hade inte missbruket kunnat vira sina rötter omkring dem. Att berätta sin familjehistoria för att förstå sig själv och hitta svaren på varför det blev som det blev, så gjorde Nina Stjärne i Stridsbergs bok. Filmiskt skriven, med sinnlig närvaro som tränger ner i varje cell. Genom hela boken slingrar sig en lysande tråd av silver, hoppet bär dess namn