Det är svårt att lägga ifrån sig boken. Den är både en slags reseskildring likväl en porträttering av invånarna i det lilla samhället Marstal som huvudsakligen lever på sin sjöfartsflotta. Snabbt blir man bekant med dess invånare som man får följa drygt 100 år. Jensen klarar av berättandets svåra konst. Han både ger, lockar och håller en på halster. Skräcken klibbar sig fast som en svettig nattskjorta för att ett kapitel senare övergå till en öm kärleksfull smekning. Oron finns där hela tiden, följer en för var sida man vänder. Är det den som är bokens motor? Hur kommer det sig att ett par sjöstövlar är så viktiga? Laurids sjöstövlar finns med från starten, de är som Tjechovs gevär, det kommer att avfyras inte bara en gång utan flera under historiens gång. Jensens berättelse tar läsaren ut i världen på äventyr man aldrig tidigare skådat. Ett brutalt hav som slukar människokroppar och osannolika livsöden. Där mitt i allt dyker James Cooks huvud upp, på bordet hos en överförfriskad styv sjökapten. En ung matros från Marstal ärver sedan det intorkade huvudet som har sin egen historia. Smidigt förflyttar Jensen sina läsare från platser långt borta för att sedan ta dem, utan att göra uppehåll i berättandet, tillbaka hem till den plats som formade och gjorde Marstalborna till dem de blev. Det är dem Jensen använder sig av som berättarrösten i boken. Historierna är mustiga och karaktäristiska. Nej, boken är inte bara till för sjöfolk. Boken är bildande och ger en historisk förståelse för hur det var att växa upp i Danmark i ett samhälle under dansk-tyska kriget och sedan även hur de drabbas igen av både det första och andra världskriget. Boken ger perspektiv på klassamhället och hur kvinnornas styrka växte hemma i Marstral när männen var borta till havs. Ja, boken passar alla som är nyfikna och våghalsiga nog att kasta sig ut på stormande hav med 700 sidor i sin hand.