Inledningsvis finns Caroline som varje dag när hon är i skolåldern går hem på lunchrasten för att vittja brevlådan, hon väntar på ett brev som hon tror ska förändra hennes liv. Sedan är det Märta som åker över till USA för att plugga, men en övergiven violin som snurrar runt på bagagebandet får henne på andra tankar. Matilda Ströms liv skulle kanske sett annorlunda ut om hon inte frågade Emil ifall han ville gå på bio vid tillfälle, samt om Emil inte svarat ”Med dig?”

Korta historier om kvinnor (Amanda, Annie, Ellinor, Eva, Jenny, Liselott, Malin, Matilda, Märta, Olga, Rawia, Ruta, Simone, Caroline och Karolina) deras dagliga liv, synen på deras kroppar och deras tankar och ageranden. De olika kvinnogestalterna, som får var sitt kapitel eller var sin berättelse, vävs samman med varandra. Den ena känner den andra på något mer eller mindre intrikat vis. Sökande efter kärleken finns med som tema. Kvinnors sätt att tala med varandra och om varandra ter sig främst som en lite simpel förutfattad bild av att alla kvinnor talar på det sättet, snarare än beskrivandet av en arketypisk framtoning. Alla möjliga typer av personligheter och karaktärer finns med.

Kroppen, utseendet och värdet därav, nästlar sig in på något sätt i samtliga berättelser. Det mänskliga beteendet är förunderligt. Vad är vi människor för ena egentligen? Vad är det som styr våra handlingar? Andersson har lyckats med att både ge närvaro och distans till karaktärerna. Trots att varje berättelse är kort, så hinner hon avverka många ämnesområden, språket inte att förglömma, samt få ihop den röda tråden från början till slut. Hur gick det med det där brevet? Brevet som skulle förändra livet. Damp det ner i brevlådan till slut? Som vanligt med Anderssons böcker så petar hon in lite undervisning. Hon kan liksom inte hålla sig. Likaså är det med längtan efter kärleken och sökandet efter en man. Finns den stora kärleken? Andersson är inte sen på att beskriva detaljer om hur (oftast) männen klär sig.

”När klockan blivit halv två kom han till sist, sommarklippt, i löst sittande linnebyxor, kastanjefärgade mockasinskor, himmelsblå skjorta och ett avvaktande leende, som om han värjde sig på förhand”. 

Man vill inte lägga ifrån sig boken. Det blev en sträckläsare för min del.